High School Musical

Torsdagen den 24 september var jag och några klasskompisar och såg High School Musical (HSM), eftersom vi fått möjlighet att se den gratis. Svartklädda och glasögonprydda promenerade vi iväg till Göta Lejon, visserligen skeptiska men ändå övertygade om att vi någon gång under kvällen skulle bli övertygade om föreställningens förträfflighet. Musikal är ju en så bra genre! Jag älskar omotiverad sång som avhandlar berg, mord och prostitution. Det är svårt att inte bli förtjust och övertygad, även om handlingen i sig kanske inte alltid är den bästa. Musikaler kan ändå komma undan med det, genom sin form.

Det hände icke denna gång.

Ensemblen i HSM är talangfull; dansen är fantastisk, sången likaså och efter ett tag är man som publik så bortskämd med talang att man knappt reagerar när någon balanserar på en arm och hoppar samtidigt. De som står på scen är bra och det syns att de har kul. Scenografin är påkostad. Ljuset är bra. Allt är bra och det är där problemet ligger.

Handlingen är lik mången annan musikal obefintlig vad gäller logik och intellekt, men vad som skiljer HSM från andra produktioner  är att den tar idén om brist på tanke ett steg längre, genom att helt ignorera den. Eller ignorera och ignorera; bestämma sig för att inte riktigt ifrågasätta rådande normer vad gäller etnicitet, sexualitet och könsroller. Är man vit, blir man kär i en vit person; är man asiat  blir man kär i den enda andra asiaten i produktionen; är man tjej blir man kär i en kille. Övriga orienteringar göre sig icke besvär. 

Min kritik är visserligen inte särskilt unik, men ändå befogad, eftersom produktionen så tydligt riktar sig till unga. Det är inte vuxna som går på det här; det är deras barn som tjatar sig till biljetter och sedan ser den. Att vuxna ser det här är illa nog, men jag vill ändå tro att en vuxen är mer beredd på det här och kan värja sig mer mot det. En 5-åring kanske inte direkt associerar till Judith Butler. Eller vad vet jag? Mitt syfte är inte att förminska barn, utan att poängtera att det uppenbarligen är helt legitimt att reproducera Palin-värderingar om publiken består av barn och ungdomar. Det är inte på något straffbart att idiotförklara en sådan publik, om man lindar in förolämpningarna i socker. Det är lämplig underhållning så länge man inte tänker på vad man konsumerar; det är som att dricka te med hundsperma istället för mjölk, och inse det när det är mindre än hälften kvar.