I oktober såg jag Vems lilla mössa flyger på Orionteatern i Stockholm. Den var så bra! Det var både vuxna och barn i publiken, men eftersom barn var närvarande kan man väl kategorisera den som en barnföreställning, eller i alla fall teater som är barnvänlig.
Föreställningar för barn, eller barnteater är lite knepig utifrån publiktilltalet: å ena sidan finns ofta en idé om att publiken (alltså barnen) ska engageras och bli delaktiga i företställningen; å andra sidan ska de vara stumma och väluppfostrade betraktare. Jag upplever det som att aktörer och regissörer inte alltid har en klar bild av vad de vill. Ska deras publik få höras eller inte? Ska barnen få veta när de ska höras? Vad viktigare är, spelar deras kommentarer och åsikter någon roll för föreställningens utveckling? Om barnen ska vara del av den teatrala händelsen så kanske de bör vara konstanta deltagare? Eller åtminstone upplysas om att de ungefär var tredje replik kommer att ignoreras, för att ensemblen på scen då väljer att spela själva. Nå, det går ju alltid att skicka en lista med förslag till uppförande till den inbjudna förskolan tidigare, så att alla pedagoger kan gå igenom med barnen när exakt de blir aktiva deltagare i föreställningen. De flesta förskolor har väl datorer nuförtiden.
Barnpublik är ju samtidigt, som den mesta publik, lojal mot skådespelarna. Eller, jag var det åtminstone som barn. Beklämd och generad satt jag ofta och betraktade de spektakel som min skola hade mage att köpa in för att förkovra oss tungelstabarn kulturellt. Jösses amalia! Där satt jag, väluppfostrad och våndades. Utifrån skådespelarnas tilltal och de ämnen som avhandlades drog jag slutsatsen att de som spelade både tyckte att vi var mindre vetande och sämre skaffade att ens kunna förstå saker och ting. Detta stämde väl visserligen in på en del av publiken, men sannerligen inte alla. Däribland mig, som den beskäftiga 6-, 7-, 8-, 9- och 10-åring jag var. Ja, vad kunde jag göra. Min budget var ju onekligen begränsad och mitt inflytande hos studierektorn ytterst litet. Jag satt av den anledningen alltså tyst och genomled det ena helvetet efter det andra, men log så fort skådespelarna tittade åt mitt håll. De fick inte få för sig att jag inte tyckte om det!
Idén att barn är puckon är dock inte närvarande hos ensemblen bakom Vems lilla mössa flyger. Lärare och elever hyschar visserligen varandra, men ensemblen tar inte del i det. Det är i stället de - och i synnerhet apan – som uppmuntrar publiken att leva sig in i föreställningen och uttrycka sig. Med jämna mellanrum susar apan förbi på sin motorcykel och väcker jubel hos publiken. Han stannar till och pratar rätt ut mot oss i publiken. Karaktärer kommer från alla möjliga håll och som publik får man dessutom möjlighet att se scenen från två håll, då de först spelar från “baksidan” av scenen, för att sedan låta oss se resten av föreställningen från andra sidan. Sådant gillar jag, eftersom jag är en rastlös människa som vill gå upp och gå efter ett litet tag i en föreställning. Vems lilla… är ganska lång (och långsam!), så bytet av spelplats är utmärkt för min hjärna i alla fall.
Långsam var alltså ordet och det är så fint att det inte blir någonting snabbt som ska skyndas fram. I stället för en handling är det snarare en mängd händelser som spelas fram. Det blir lite som att betrakta någonting ur livet självt, för att låta pretentiös och viktig. Det är en början och ett slut i föreställningen, men allting däremellan uppkommer av sig självt, som en organisk process, där innehållet växer fram mellan publik och ensemble.
Karaktärerna är bra framställda också; mimiken och kroppsspråket hos Kulan är fantastiskt och det känns som om skådespelarna har tagit rolltolkningen och sin publik på allvar; det finns ingenting pluttinuttigt eller överseende i framställandet av varken Farbröderna, Kotten eller Kulan. Alla karaktärer har visserligen mer eller mindre annorlunda personligheter, men det finns en seriositet i framställandet som är så fin! Ja, herregud, vad bra föreställningen var. Barnteater kan verkligen vara så korkad och dum, men att se Vems lilla mössa flyger är som att vakna upp frisk efter en långdragen förkylning.
