Ibsen 2010. Fotografi Petra Hellberg
Ikväll var jag och min fina faster på Stockholms Stadsteater och såg Ibsen 2010. Det är tre pjäser som framförs under samma kväll och är alla regisserade av Ole Anders Tandberg. Det är också samma ensemble som medverkar i alla tre uppsättningar.
Scenografin består av tre väggar, med fjällmotiv och mellan dessa en upphöjd, framåtlutade kvadrat, på vilken de främst spelar. Den norska flaggan täcker scenrummet innan varje föreställning. Den har dels en upplysande roll – här ska vi som publik inte glömma att Ibsen är norsk! – men fungerar också som draperi och skapar också bilden av scengolvet (kvadraten) som en övertäckt kista i Lille Eyolf
När Rosmersholm som första föreställning inleds är jag rätt skeptisk; kan det verkligen gå att bara spela så där på golvet? Jovisst, det går utmärkt! Texterna och spelet är så pass starka att de faktiskt inte behöver någon mer scenografi (även om Ibsen kanske hade propsat på det) eller rekvisita.
Att spela i ett så pass stort scenrum där ljudet inte kan studsa är dock svårt och ibland är det svårt att höra vad skådespelarna säger. Att uppföra Ibsens pjäser med realistisk spelstil fungerar inte alltid riktigt, eftersom de måste bryta mot den (och tala orealistiskt starkt) för att höras. När de inte gör det, ja, då hör vi inte vad som sägs. Och det är rätt irriterande. Det är lyckligtvis bara ett problem i början av första pjäsen, sedan hör man utan problem.
Som jag tidigare nämnt så är det knappt någon rekvisita, vilket innebär att skådespelarna måste sitta på golvet. Detta gör de ganska ofta. Det är snyggt, men också problematiskt. I alla uppsättningar har skådespelerskorna kjol, klänning eller endast kappa på sig. Att då behöva sätta sig ned, ställa sig upp och däremellan behöva sitta ned på olika sätt gör deras kostym rent olämplig. Den kostym Maria Geber har skapat är vacker, intressant men total ofunktionell. Genom att ständigt behöva tänka på om ens underkläder exponeras tvingas de kvinnliga skådespelarna att fokusera på både det privata och skådespelet. Kombinationen av scenografi och kostym är alltså i bästa fall ogenomtänkt, i sämsta fall genomtänkt och därmed dum. Varför ge hälften av ensemblen det här problemet? Varför tvinga dem att exponera sina skrev? De manliga skådespelarna får – med bortsett från Jakob Eklunds underklädesscen – ha på sig byxor. Tack var det behöver varken de eller publiken utsättas för mer än planerat (och nej, jag är inte emot nakenhet på scen. Däremot så bör den ha ett syfte och vara avsiktlig. Det tror jag inte att den var här.). Genant och dumt, säger jag.
Bortsett från det så är Ibsen 2010 verkligen bra! Hela ensemblen lyser, Petronella Barker är fantastisk och valet att låta Åke Lundqvist spela Eyolf är brilljant! Jag älskar när vuxna skådespelare gestaltar barn och när det görs väl är det som att dricka kaffe. Underbart. Se den!
