skrev Göran Hägglund 17 september 2009 i DN. Han fortsatte sedan att att på olika sätt uttrycka sitt missnöje över diverse tillstånd i Sverige. Jag uppskattar att han har åsikter, han är ju minister och bör väl rimligtvis ha ståndpunkter som han försvarar. Att han däremot beskriver dessa tillstånd – bland annat det ovan i citatet – som politiskt korrekta är märkligt. På vilket sätt är det politiskt korrekt att håna vanliga Svenssons? På vilket sett tillhör kultureliten INTE svensson? Och slutligen, hur långt är länge? Sedan när då är svenssonlivet misstänkliggjort? Sedan 1960-talet? Eller kanske sedan Shakespeares tid? Oklart. Hägglund är trots det upprörd och han har stöd för sin åsikt av andra i sin regering. Det är tråkigt, tycker jag. Men efter regn kommer ju som bekant solsken, som här presenteras i form av en konstruktiv lösning:
Jag ska hjälpa till, jag! Det gör jag med glädje. Jag föreslår att man ska ha kultur som inslag i varje avsnitt av Rapport och Aktuellt (eller annat nyhetsprogram), för att verkligen granska, diskutera och ifrågasätta vad som görs i alla dessa ateljéer. Vidare vill jag att våra ministrar börjar att konsumera mer kultur (återigen, för att få mer material att diskutera och såga) och att kultur får egna bilagor (kanske i den icke-könsneutrala färgen blått? För att ge igen på kultur-vänstern och dess idéer om patriarkatet, menar jag) i Aftonbladet och Expressen. Det vore något! Endast kunskap kan leda oss ut ur denna grotta som kulturvänstern har tvingat in oss i!
Detta räcker dock inte. Jag vill ha en närmare granskning av kulturen, som endast kan ske genom nära möten mellan kulturutövare och -konsumenter. Det ultimata; Att släppa in alla hatade svensson-människor som publik på teatern, operan och i gallerierna. Det skulle väl skrämma livet ur de svartklädda, vinpimplande, narcissistiska kulturmänniskorna?
Där har vi en lösning på problemet. Vi måste naturligtvis ta bort förbudet på att ha vanliga människor i dessa sammanhang, men det är lätt gjort.
Med min lösning skulle kulturvänstern sannerligen få se sanningen, eller ska vi säga publiken i vitögat! Och då skulle inte konstnärer heller våga misstänkliggöra alla dessa människor. Lätt som en plätt! Billigt, dessutom. En sista-minutenbiljett till Dramaten eller Stadsteatern kostar inte mer än 100 kronor. Medtag gärna frukt att kasta på de på scenen.
Kanske blir du lite gladare av det här förslaget, Göran?
