Pjäsen Blackbird spelas på Nya Studion på Stadsteatern i Göteborg. Trevligt.
Nu skulle jag kunna fortsätta här med att ljuga om hur bevandrad jag är i de olika scenerna i Göteborg och deras uppsättningar. Det gör jag inte, eftersom jag är en usel lögnare och fullt övertygad om att lögner förr eller senare kommer att straffa mig på något annat sätt. Exempelvis ryggskott, avbrutna tänder eller fult hår. Alltså. Sanning.
En gång har jag sett teater i Göteborg, och det var när jag och min gymnasieklass åkte hela vägen dit för att se en uppsättning av Simon och ekarna på Folkteatern. Föreställningen var bra, tyckte jag. Rolig också, speciellt när Simon åker till Stockholm och träffar en människa där som rimligtvis måste ha fötts i en pilsnerfilm, av hennes uttal av döma. Hennes tal bestod mest av uttryck som “tjinken, dinken” och allting uttalades med starka e:n. Nå. Sådan är min erfarenhet av Göteborgs teaterliv.
Blackbird har tidigare spelats på Dramaten (eller som stockholmaren i Simon… skulle ha sagt det; “dhramåååten!”). Jag var och såg den på Elverket 2006. I den uppsättningen regisserades den av Eva Dahlman. Stadsteatern låter Andrés Lima regissera sin. Hoppas att den är bra.
Pjäsen handlar om en återförening av ett par, som drygt tio år tidigare haft ett förhållande. Kruxet med det här förhållandet är dock att mannen i förhållandet är pedofil, som förgripit sig på kvinnan, som var minderårig då förhållandet pågick mellan dem. Nu träffas de igen.
Dramatens uppsättning fokuserade mycket på maktförhållandet mellan dem, som kanske är självklart. Annah Björk som spelade kvinnan, var väldigt bra.
Uppdatering:
Nu ser jag att den hade premiär i somras, men kommer att spelas till och med maj. Det finns alltså möjlighet att se den ett bra tag framöver.
