Jag såg första akten och gick sedan hem.
Det är förbryllande hur ambitiöst man behandlat ett koncept som för mig är helt obegripligt. Ljus, skådespel, ljud, dans; alla dessa komponenter är så bra och driver alla föreställningen framåt. Ändå förstår jag ingenting av föreställningen. Ingenting.
I programbladet läser jag att vi förflyttas från den ö, som Shakespeare placerat handlingen på, till en nedgången teater. Publiken sitter till viss del på scenen, så själva scenen blir alltså både spelplats för skådespelarna och scen för karaktärerna. Det är fiffigt, tycker jag. Alltid roligt för publiken att hamna nära skådespelarna också, även om den idén så klart är uttjatad. Det går dock inte att begära att en regissör ska uppfinna hjulet på nytt, så jag stannar med kritiken där och säger bara att det nog är kul att se stora scenen från ett annat håll.
Men. Om nu Stormen utspelar sig på en teater antar jag att Prospero är uppsättningens regissör, precis som han faktiskt också är i originaluppsättningen (men utan regissörstiteln) Det borde då logiskt sett vara en tydligare gräns mellan när han regisserar och när han agerar i sin egen uppsättning. Genom att låta Prospero ömsom tala på blankvers, ömsom på en mer nutida svenska hade man kunnat förstärka konceptet och idén att placera Stormen på en teater hade blivit bra mycket enklare att förstå.
Där arbetet med språket i texten inte räcker fullt ut, är kostymen exemplariskt tydligt. En del av kostymen består av en blandning av moderna kläder (gympaskor, byxor) och scenkläder som fästs på karaktärernas “vanliga” kläder (exempelvis har Sofia Pekkari en kjol som är fäst på hennes byxor, som för att markera den kostym hon senare ska ha). Genom blandningen av stilar blir situationen tydlig för oss i publiken; vi förstår att vi faktiskt befinner oss på en teater där ett repetitionsarbete pågår. Det är en rolig idé, som går hand i hand med tanken att placera ön på en teater och publiken på scenen.
Varför man då inte valt att bearbeta språket blir för mig en gåta. Jag förstår att Prospero kan få sina aktörer att tala annorlunda, men om han själv står utanför själva uppsättningen (som den allsmäktige karaktär han är), borde han också kunna hoppa mellan dessa två nivåer, också språkmässigt. Eller låta honom endast tala “modern” svenska. När han nu inte gör det blir jag – och mitt sällskap – förvirrade. Varför talar Prospero som en 1700-talsgreve, när allting tyder på att hans uppsättning sker idag? Eller varför har karaktärerna på sig byxor jag kan köpa var som helt i Stockholm, när pjäsens skapare Prospero ändå tycks leva i en annan tidsålder?
Bristen på logik gör att jag fokuserar på att hitta den och glömmer bort föreställningen. Jag blir upptagen med att lösa ett problem, som egentligen inte borde finnas för mig som publik. Tyvärr.
