Det är  förbryllande hur ambitiöst man behandlat ett koncept som för mig är helt obegripligt. Ljus, skådespel, ljud, dans; alla dessa komponenter är så bra och driver alla föreställningen framåt. Ändå förstår jag ingenting av föreställningen. Ingenting.

I programbladet läser jag att vi förflyttas från den ö, som Shakespeare placerat handlingen på, till en nedgången teater. Publiken sitter till viss del på scenen, så själva scenen blir alltså både spelplats för skådespelarna och scen för karaktärerna. Det är fiffigt, tycker jag. Alltid roligt för publiken att hamna nära skådespelarna också, även om den idén så klart är uttjatad. Det går dock inte att begära att en regissör ska uppfinna hjulet på nytt, så jag stannar med kritiken där och säger bara att det nog är kul att se stora scenen från ett annat håll.

Men. Om nu Stormen utspelar sig på en teater antar jag att Prospero är uppsättningens regissör, precis som han faktiskt också är i originaluppsättningen (men utan regissörstiteln) Det borde då logiskt sett vara en tydligare gräns mellan när han regisserar och när han agerar i sin egen uppsättning. Genom att låta Prospero ömsom tala på blankvers, ömsom på en mer nutida svenska hade man kunnat förstärka konceptet och idén att placera Stormen på en teater hade blivit bra mycket enklare att förstå.

Där arbetet med språket i texten inte räcker fullt ut, är kostymen exemplariskt tydligt. En del av kostymen består av en blandning av moderna kläder (gympaskor, byxor) och scenkläder som fästs på karaktärernas ”vanliga” kläder (exempelvis har Sofia Pekkari en kjol som är fäst på hennes byxor, som för att markera den kostym hon senare ska ha). Genom blandningen av stilar blir situationen tydlig för oss i publiken; vi förstår att vi faktiskt befinner oss på en teater där ett repetitionsarbete pågår. Det är en rolig idé, som går hand i hand med tanken att placera ön på en teater och publiken på scenen.

Varför man då inte valt att bearbeta språket blir för mig en gåta. Jag förstår att Prospero kan få sina aktörer att tala annorlunda, men om han själv står utanför själva uppsättningen (som den allsmäktige karaktär han är), borde han också kunna hoppa mellan dessa två nivåer, också språkmässigt. Eller låta honom endast tala ”modern” svenska. När han nu inte gör det blir jag – och mitt sällskap – förvirrade. Varför talar Prospero som en 1700-talsgreve, när allting tyder på att hans uppsättning sker idag? Eller varför har karaktärerna på sig byxor jag kan köpa var som helt i Stockholm, när pjäsens skapare Prospero ändå tycks leva i en annan tidsålder?

Bristen på logik gör att jag fokuserar på att hitta den och glömmer bort föreställningen. Jag blir upptagen med att lösa ett problem, som egentligen inte borde finnas för mig som publik. Tyvärr.

Nu skulle jag kunna fortsätta här med att ljuga om hur bevandrad jag är i de olika scenerna i Göteborg och deras uppsättningar.  Det gör jag inte, eftersom jag är en usel lögnare och fullt övertygad om att lögner förr eller senare kommer att straffa mig på något annat sätt. Exempelvis ryggskott, avbrutna tänder eller fult hår. Alltså. Sanning.

En gång har jag sett teater i Göteborg, och det var när jag och min gymnasieklass åkte hela vägen dit för att se en uppsättning av Simon och ekarna på Folkteatern. Föreställningen var bra, tyckte jag.  Rolig också, speciellt när Simon åker till Stockholm och träffar en människa där som rimligtvis måste ha fötts i en pilsnerfilm, av hennes uttal av döma. Hennes tal bestod mest av uttryck som ”tjinken, dinken” och allting uttalades med starka e:n. Nå. Sådan är min erfarenhet av Göteborgs teaterliv.

Blackbird har tidigare spelats på Dramaten (eller som stockholmaren i Simon… skulle ha sagt det; ”dhramåååten!”). Jag var och såg den på Elverket 2006. I den uppsättningen regisserades den av Eva Dahlman. Stadsteatern låter Andrés Lima regissera sin. Hoppas att den är bra.

Pjäsen handlar om en återförening av ett par, som drygt tio år tidigare haft ett förhållande. Kruxet med det här förhållandet är dock att mannen i förhållandet är pedofil, som förgripit sig på kvinnan, som var minderårig då förhållandet pågick mellan dem. Nu träffas de igen.

Dramatens uppsättning fokuserade mycket på maktförhållandet mellan dem, som kanske är självklart. Annah Björk som spelade kvinnan, var väldigt bra.

Uppdatering:
Nu ser jag att den hade premiär i somras, men kommer att spelas till och med maj. Det finns alltså möjlighet att se den ett bra tag framöver.

”Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet”

skrev Göran Hägglund 17 september 2009 i DN. Han fortsatte sedan att att på olika sätt uttrycka sitt missnöje över diverse tillstånd i Sverige. Jag uppskattar att han har åsikter, han är ju minister och bör väl rimligtvis ha ståndpunkter som han försvarar. Att han däremot beskriver dessa tillstånd – bland annat det ovan i citatet – som politiskt korrekta är märkligt. På vilket sätt är det politiskt korrekt att håna vanliga Svenssons? På vilket sett tillhör kultureliten INTE svensson? Och slutligen, hur långt är länge? Sedan när då är svenssonlivet misstänkliggjort? Sedan 1960-talet? Eller kanske sedan Shakespeares tid? Oklart. Hägglund är trots det upprörd och han har stöd för sin åsikt av andra i sin regering. Det är tråkigt, tycker jag. Men efter regn kommer ju som bekant solsken, som här presenteras i form av en konstruktiv lösning:

Jag ska hjälpa till, jag! Det gör jag med glädje. Jag föreslår att man ska ha kultur som inslag i varje avsnitt av Rapport och Aktuellt (eller annat nyhetsprogram), för att verkligen granska, diskutera och ifrågasätta vad som görs i alla dessa ateljéer. Vidare vill jag att våra ministrar börjar att konsumera mer kultur (återigen, för att få mer material att diskutera och såga) och att kultur får egna bilagor (kanske i den icke-könsneutrala färgen blått? För att ge igen på kultur-vänstern och dess idéer om patriarkatet, menar jag) i Aftonbladet och Expressen. Det vore något! Endast kunskap kan leda oss ut ur denna grotta som kulturvänstern har tvingat in oss i!

Detta räcker dock inte. Jag vill ha en närmare granskning av kulturen, som endast kan ske genom nära möten mellan kulturutövare och -konsumenter. Det ultimata; Att släppa in alla hatade svensson-människor som publik på teatern, operan och i gallerierna. Det skulle väl skrämma livet ur de svartklädda, vinpimplande, narcissistiska kulturmänniskorna?

Där har vi en lösning på problemet. Vi måste naturligtvis ta bort förbudet på att ha vanliga människor i dessa sammanhang, men det är lätt gjort.

Med min lösning skulle kulturvänstern sannerligen få se sanningen, eller ska vi säga publiken i vitögat! Och då skulle inte konstnärer heller våga misstänkliggöra alla dessa människor. Lätt som en plätt! Billigt, dessutom. En sista-minutenbiljett till Dramaten eller Stadsteatern kostar inte mer än 100 kronor. Medtag gärna frukt att kasta på de på scenen.

Kanske blir du lite gladare av det här förslaget, Göran?

Ikväll var jag och min fina faster på Stockholms Stadsteater och såg Ibsen 2010. Det är tre pjäser som framförs under samma kväll och är alla regisserade av Ole Anders Tandberg. Det är också samma ensemble som medverkar i alla tre uppsättningar.

Scenografin består av tre väggar, med fjällmotiv och mellan dessa en upphöjd, framåtlutade kvadrat, på vilken de främst spelar. Den norska flaggan täcker scenrummet innan varje föreställning. Den har dels en upplysande roll – här ska vi som publik inte glömma att Ibsen är norsk! – men fungerar också som draperi och skapar också bilden av scengolvet (kvadraten) som en övertäckt kista i Lille Eyolf

När Rosmersholm som första föreställning inleds är jag rätt skeptisk; kan det verkligen gå att bara spela så där på golvet? Jovisst, det går utmärkt! Texterna och spelet är så pass starka att de faktiskt inte behöver någon mer scenografi (även om Ibsen kanske hade propsat på det) eller rekvisita.

Att spela i ett så pass stort scenrum där ljudet inte kan studsa är dock svårt och ibland är det svårt att höra vad skådespelarna säger. Att uppföra Ibsens pjäser med realistisk spelstil fungerar inte alltid riktigt, eftersom de måste bryta mot den (och tala orealistiskt starkt) för att höras. När de inte gör det, ja, då hör vi inte vad som sägs. Och det är rätt irriterande. Det är lyckligtvis bara ett problem i början av första pjäsen, sedan hör man utan problem.

Som jag tidigare nämnt så är det knappt någon rekvisita, vilket innebär att skådespelarna måste sitta på golvet. Detta gör de ganska ofta. Det är snyggt, men också problematiskt. I alla uppsättningar har skådespelerskorna kjol, klänning eller endast kappa på sig. Att då behöva sätta sig ned, ställa sig upp och däremellan behöva sitta ned på olika sätt gör deras kostym rent olämplig. Den kostym Maria Geber har skapat är vacker, intressant men total ofunktionell. Genom att ständigt behöva tänka på om ens underkläder exponeras tvingas de kvinnliga skådespelarna att fokusera på både det privata och skådespelet. Kombinationen av scenografi och kostym är alltså i bästa fall ogenomtänkt, i sämsta fall genomtänkt och därmed dum. Varför ge hälften av ensemblen det här problemet? Varför tvinga dem att exponera sina skrev? De manliga skådespelarna får – med bortsett från Jakob Eklunds underklädesscen – ha på sig byxor. Tack var det behöver varken de eller publiken utsättas för mer än planerat (och nej, jag är inte emot nakenhet på scen. Däremot så bör den ha ett syfte och vara avsiktlig. Det tror jag inte att den var här.). Genant och dumt, säger jag.

Bortsett från det så är Ibsen 2010 verkligen bra! Hela ensemblen lyser, Petronella Barker är fantastisk och valet att låta Åke Lundqvist spela Eyolf är brilljant! Jag älskar när vuxna skådespelare gestaltar barn och när det görs väl är det som att dricka kaffe. Underbart. Se den!

Vad de gjorde med uppsättningen var dock så fiffigt att till och med en distraherad utbytesstudent kunde förstå. Att använda medel som vatten, ramar och solstolar gör att jag åtminstone kan hitta på en alternativ handling. Jag har fortfarande inte läst die Möwe, alla teatervetenskapspoäng och pretentioner till trots, men är ganska nöjd med den saga jag fick.

Det var dessutom bra att se teater som jag bokstavligen inte förstod mer än ett par fraser av. Det mesta gick mig förbi, susade förbi som jetplan över huvudet. Jag, som oftast ser teater framföras på mitt modersmål, fattade ingenting av texten och fick helt förlita mig på övriga element i föreställningen för att förstå handlingen och kunna tolka den. Nu spelas hur som haver Måsen på Stadsteatern och det vore kul att se den.

Föreställningar för barn, eller barnteater är lite knepig utifrån publiktilltalet: å ena sidan finns ofta en idé om att publiken (alltså barnen) ska engageras och bli delaktiga i företställningen; å andra sidan ska de vara stumma och väluppfostrade betraktare. Jag upplever det som att aktörer och regissörer inte alltid har en klar bild av vad de vill. Ska deras publik få höras eller inte? Ska barnen få veta när de ska höras? Vad viktigare är, spelar deras kommentarer och åsikter någon roll för föreställningens utveckling? Om barnen ska vara del av den teatrala händelsen så kanske de bör vara konstanta deltagare? Eller åtminstone upplysas om att de ungefär var tredje replik kommer att ignoreras, för att ensemblen på scen då väljer att spela själva. Nå, det går ju alltid att skicka en lista med förslag till uppförande till den inbjudna förskolan tidigare, så att alla pedagoger kan gå igenom med barnen när exakt de blir aktiva deltagare i föreställningen. De flesta förskolor har väl datorer nuförtiden.

Barnpublik är ju samtidigt, som den mesta publik, lojal mot skådespelarna. Eller, jag var det åtminstone som barn. Beklämd och generad satt jag ofta och betraktade de spektakel som min skola hade mage att köpa in för att förkovra oss tungelstabarn kulturellt. Jösses amalia! Där satt jag, väluppfostrad och våndades. Utifrån skådespelarnas tilltal och de ämnen som avhandlades drog jag slutsatsen att de som spelade både tyckte att vi var mindre vetande och sämre skaffade att ens kunna förstå saker och ting. Detta stämde väl visserligen in på en del av publiken, men sannerligen inte alla. Däribland mig, som den beskäftiga 6-, 7-, 8-, 9- och 10-åring jag var. Ja, vad kunde jag göra. Min budget var ju onekligen begränsad och mitt inflytande hos studierektorn ytterst litet. Jag satt av den anledningen alltså tyst och genomled det ena helvetet efter det andra, men log så fort skådespelarna tittade åt mitt håll. De fick inte få för sig att jag inte tyckte om det!

Idén att barn är puckon är dock inte närvarande hos ensemblen bakom Vems lilla mössa flyger. Lärare och elever hyschar visserligen varandra, men ensemblen tar inte del i det. Det är i stället de  - och i synnerhet apan – som uppmuntrar publiken att leva sig in i föreställningen och uttrycka sig. Med jämna mellanrum susar apan förbi på sin motorcykel och väcker jubel hos publiken. Han stannar till och pratar rätt ut mot oss i publiken. Karaktärer kommer från alla möjliga håll och som publik får man dessutom möjlighet att se scenen från två håll, då de först spelar från ”baksidan” av scenen, för att sedan låta oss se resten av föreställningen från andra sidan. Sådant gillar jag, eftersom jag är en rastlös människa som vill gå upp och gå efter ett litet tag i en föreställning. Vems lilla… är ganska lång (och långsam!), så bytet av spelplats är utmärkt för min hjärna i alla fall.

Långsam var alltså ordet och det är så fint att det inte blir någonting snabbt som ska skyndas fram. I stället för en handling är det snarare en mängd händelser som spelas fram. Det blir lite som att betrakta någonting ur livet självt, för att låta pretentiös och viktig. Det är en början och ett slut i föreställningen, men allting däremellan uppkommer av sig självt, som en organisk process, där innehållet växer fram mellan publik och ensemble.

Karaktärerna är bra framställda också; mimiken och kroppsspråket hos Kulan är fantastiskt och det känns som om skådespelarna har tagit rolltolkningen och sin publik på allvar; det finns ingenting pluttinuttigt eller överseende i framställandet av varken Farbröderna, Kotten eller Kulan. Alla karaktärer har visserligen mer eller mindre annorlunda personligheter, men det finns en seriositet i framställandet som är så fin! Ja, herregud, vad bra föreställningen var. Barnteater kan verkligen vara så korkad och dum, men att se  Vems lilla mössa flyger är som att vakna upp frisk efter en långdragen förkylning.

Det hände icke denna gång.

Ensemblen i HSM är talangfull; dansen är fantastisk, sången likaså och efter ett tag är man som publik så bortskämd med talang att man knappt reagerar när någon balanserar på en arm och hoppar samtidigt. De som står på scen är bra och det syns att de har kul. Scenografin är påkostad. Ljuset är bra. Allt är bra och det är där problemet ligger.

Handlingen är lik mången annan musikal obefintlig vad gäller logik och intellekt, men vad som skiljer HSM från andra produktioner  är att den tar idén om brist på tanke ett steg längre, genom att helt ignorera den. Eller ignorera och ignorera; bestämma sig för att inte riktigt ifrågasätta rådande normer vad gäller etnicitet, sexualitet och könsroller. Är man vit, blir man kär i en vit person; är man asiat  blir man kär i den enda andra asiaten i produktionen; är man tjej blir man kär i en kille. Övriga orienteringar göre sig icke besvär. 

Min kritik är visserligen inte särskilt unik, men ändå befogad, eftersom produktionen så tydligt riktar sig till unga. Det är inte vuxna som går på det här; det är deras barn som tjatar sig till biljetter och sedan ser den. Att vuxna ser det här är illa nog, men jag vill ändå tro att en vuxen är mer beredd på det här och kan värja sig mer mot det. En 5-åring kanske inte direkt associerar till Judith Butler. Eller vad vet jag? Mitt syfte är inte att förminska barn, utan att poängtera att det uppenbarligen är helt legitimt att reproducera Palin-värderingar om publiken består av barn och ungdomar. Det är inte på något straffbart att idiotförklara en sådan publik, om man lindar in förolämpningarna i socker. Det är lämplig underhållning så länge man inte tänker på vad man konsumerar; det är som att dricka te med hundsperma istället för mjölk, och inse det när det är mindre än hälften kvar.